Då var det igen slut på en ännu en säsong. En av de starkaste säsongerna BIK gjort. Allt är med andra ord nästan som vanligt.
Men man kan faktiskt inte annat än imponeras. Nu tillhör inte vårt lag, de allra resurssvagaste i ligan längre, men man har fortfarande en bra bit upp till de med allra mest i kassan. Det syns ju när man tittar på bidragen från staten under den här publikfria säsongen. Serien stora fiaskolag Modo fick 7 miljoner. Björklöven nästan 5. BIK 1.3. Det visar ju hur ett lag som vårt måste maximera varenda krona. Ändå är man där och nosar på uppflyttning, nästan varje säsong.
Men det är ju självklart inte med plånboken man gör mål med, lägger en läcker assist, eller täcker skott som kommer i över 120 knyck. Det är självklart något annat. Det där ”något annat” finns garanterat i vårt lag. Det är ju också så att det måste finnas i vårt lag, annars kan man lika gärna lägga ner. Det sitter inte i väggarna, det sitter i deras hjärtan och skallar! Det är lagets styrka. Det går inte ta på, men den som påstår att det inte finns, lite lite mer i BIK är i andra lag, har nog aldrig varit här.
Det är inte av automatik Björklund inför säsongen skrev på ett tvåårskontrakt med BIK. Självklart visste han att han skulle ha lagkamrater runt sig som skulle arbeta stenhårt.
Det har ju skrivits spaltmeter om hur spelare utvecklas i BIK. Men inte heller det är något som sker automatiskt. Naturligtvis ligger det stenhårt arbete bakom. Dels från spelaren själv, men också från lagkamrater som pushar varandra.
En spelare som ganska säkert hade hoppats på en bättre säsong i BIK är nog Robin Carlsson. Från att ha gjort 26 poäng i Tingsryd förra säsongen. I BIK hamnar han till slut i en 4 kedja, eller som 13 forward. Det går att förstå om det mentalt varit tungt för honom. Men han fortsatte att jobba och fick till och med avgöra en match i slutspelet. Det är just det som är den egentliga styrkan. Alla arbetar, hårt. För varandra och i många fall även för märket på tröjan.
Det som hände i fredags kändes tungt! Det kändes orättvist! Men att man ändå är där, visar att drömmen faktiskt kan bli sann. För ingen som följt laget, kan säga att det varit en optimal säsong. Ändå, man var där, och ni kan ge er tusan på att de fick Björklövens stjärnor att känna av det. BIK var ta mej fan där!
Vi supportrar fick tyvärr inte vara där. Men det tänker vi mangrant se till att vara när det är dags, eller hur?
Tyvärr kommer inte vår ordförande Pähr, vara med oss när det drar ihop sig igen. Vi vill tacka för klubbens fina minnesstund för Pähr. Jag vet inte om ni har sett det. Men Pähr har faktiskt haft en plats i hallen, sen den olyckliga dagen. Alldeles nära där han brukade stå, i klacken!
Den här klubben är inte den största. Men de hjärtan som bankar för klubben, hos ledningen, hos personalen närmast spelarna, hos spelartruppen, hos funktionärer, hos sponsorer, hos supportrar och hos alla de som på olika sätt brinner för vårat BIK! Alla de hjärtslagen, som frenetiskt och hårt pumpar för vår klubb. Alla de hjärtslagen, ska tillsammans se till att vi återigen kommer stå där och spela avgörande matcher, långt fram på våren!
Nu samlar vi kraft, samtidigt som det ska bli lika spännande som alltid att se vilka spelare som ska fostras i BIK andan.